Guide till viktoriaciklider
Artikel av Albin Ekenberg
Jag antar att det första man får göra i en sådan här artikel är att svara på ”myterna” man får höra om viktoriaciklider. Det man får höra är att de är aggressiva, korsar sig mycket lätt, alla honor är bruna och bara en hane färgar ut. Detta skulle jag vilja besvara på följande sätt.
Visst finns det väldigt aggressiva arter, många av de vanligaste i handeln är aggressiva, såsom till exempel Haplochromis sp. ”thick skin’ och Pundamilia nyererei. Men långt ifrån alla är aggressiva, som exempel på det kan jag nämna Haplochromis sp. ’ruby green’. Den är ungefär som en ’golden’ i aggressivitet, och är för övrigt perfekt sällskap till ’golden’.
Neochromis omnicaeruleus och Lithochromis rufus i revirsytrid. Foto: Patrick Eriksson
Att korsningsrisken är hög håller jag med om, men det finns arter som inte hybridiserar. Man märker rätt snabbt, om man studerar fiskarna, om andra arters hanar uppvaktar fel honor. Då är det självklart att du själv måste se skillnad på honorna om du ska släppa ihop dem. Självklart bör du välja arter som du ser om det blir hybrider, för viktoriaciklider är duktiga på att överleva från yngel till vuxen i ett normalt akvarium. Men släpper du ihop viktoriaciklider i små akvarier kan vad som helst korsa sig, till och med malawiciklider och viktoriaciklider. Jag rekommenderar därför inte att släppa ihop fisk i ett mindre akvarium än 200 liter.
Det tredje påståendet stämmer i de flesta fall, men det finns arter med gula honor, honor som har röda fenor och arter med WB och OB-färgade honor.
Det fjärde påståendet att bara en hane färgar ut beror på arten, men mest beror det på hur stor grupp du har. I större grupper är det oftast flera utfärgade hanar. Annars kan man ha fler hanar än honor, vilket fungerar alldeles utmärkt. Jag känner till och med till folk som föredrar sådana kombinationer.
Så tycker jag att de ska hållas
Läser man om viktoriaciklider står det oftast att de är förhållandevis lätta att hålla. Jag skulle vilja säga att de är något svårare än exempelvis mbunas. Detta eftersom de kräver betydligt mer mat än mbunas, annars tynar de bort. De flesta arterna är dessutom känsliga för nitrit. Lägger man ihop mycket mat med låg nitrithalt, förstår de flesta säkert att man bör ha bra koll på vattnet. Jag har äppelsnäckor (Pomacea bridgesii) i alla mina kar för att äta upp överblivna matrester och för att på så sätt hålla nere nitrithalten. Jag har också växter i mina akvarier för att ta hand om fiskarnas restprodukter. Jag tycker inte det luktar så mycket ”akvarium” då heller.
Jag tycker att antalet fiskar ska vara en grupp på cirka tio individer, visst funkar det med mindre grupper men inte lika bra som med en större grupp. Vissa arter fungerar även i par medan andra arter inte alls fungerar i par. Könsfördelningen spelar inte så stor roll enligt min åsikt, så länge man inte har två hannar av någon aggressiv art för då slutar det oftast med att den ena dör. Men att ha 50 % av varje kön med minst fem hanar tycker jag är bäst, men jag har även haft grupper med sju hanar och tre honor och tvärt om. Båda alternativen fungerar oftast.
Akvariet bör vara inrett med sten och/eller krukor, någon växt som nämnts innan passar också bra. Försök helst att avgränsa akvariet, så att den dominerande hanen inte ser över hela akvariet. De flesta arterna föredrar att leka under en sten med överhäng eller i en liggande kruka. Ett passande pH-värde bör ligga mellan 7,5 och 8,5, personligen använder jag bikarbonat för att höja pH. Dessutom gör bikarbonat att nitrit inte blir så giftigt för fisken ifall det skulle uppstå.
Har också läst att viktoriaciklider ska ha lite mörkare bakgrund för att färga bra, men jag har inte märkt någon skillnad så länge man inte har vit bakgrund eller vit sand. För då trivs de inte och färgar inte. Temperaturen föredrar jag att hålla runt 24-25 °C. Har man lägre temperatur leker de flesta arterna inte och har man högre temperatur blir många arter onödigt aggressiva. Annars tål de flesta arter olika temperaturer mycket bra från ca 20 °C upp till 35 °C.
Som sällskap föreslår jag andra ciklider, antingen från Viktoriasjön eller vilka andra ciklider som helst. Tuffare viktoriaciklider fungerar exempelvis förträffligt ihop med mindre centralamerikaner, såsom exempelvis zebraciklid.
Äppelsnäckan (Pomacea bridgesii) och växter är bra hjälpmedel för att hålla nere nitrithalten i akvarierna. Foto: Michael Persson
Haplochromis sp. ’ruby green’ har ungefär samma temperament som en ’golden’ från Malawisjön. Foto: Josefin Borglin
Pundamilia nyererei, Makobe Island, en av de lite tuffare viktoriacikliderna. Foto: Josefin Borglin
Foder
Jag anser att räkmix är den absolut bästa maten till viktoriaciklider. Den bör vara spetsad med astaxanthin. Yngel, som inte fått astaxanthinhaltigt foder under sin uppväxt, kommer aldrig att få bra färg. Pellets och liknande foder kan man ge ibland, men flera växtätande arter verkar inte tåla den höga proteinhalten i normala pellets. Magen sjunker då in på fisken. Detta har hänt mig när jag varit lat och gett fisken enbart pellets en vecka. Som ett brev på posten är det alltid en eller två fiskar som får maghaveri. Men sedan något år tillbaka ger jag nästan uteslutande räkmix, då har magproblemen minskat till nästan noll. Magproblem är också den vanligaste dödsorsaken hos mina viktoriaciklider. Men det är oftast gammal fisk som går och tynar bort.
Min räkmix innehåller 2 kg räkor, 1 kg ärtor, 1 kg spenat, 150 gram musslor, 0,4 kg fisk, 130 g alfalfagroddar, 180 g mungbönsgroddar, 2 burkar kikärter, 30 g Naturose astaxanthin, sex vitlöksklyftor, en stor citron och två påsar Agar-agar. Detta blir ett vegetabiliskt innehåll på cirka 55 %. Detta foder ger jag till alla mina viktoriaciklider, allt från yngel till vuxna och algätande, insektsätande, snigelätande och fiskätande ciklider. Detta har hittills fungerat bra, och jag tycker att jag har bra färg och sunda former på fisken.
Odling
Alla arter som hålls i akvarier är munruvare, den enda substratruvande cikliden i Viktoriasjön jag känner till är Oreochromis esculentus. Men den är så vitt jag vet aldrig exporterad från sjön, antagligen för att den blir cirka 60 centimeter som vuxen. De flesta arterna är vanligtvis inga konstigheter att få att leka. Vissa arter formligen sprutar ur sig yngel. Dock finns det också väldigt svårlekta arter. Men ibland blir det inga lekar trots att arten normalt är mycket produktiv. Då är det bäst att testa att byta hane eller plocka bort ”alfahanen”. För vissa hanar leker inte, däremot stör de andra som leker. Fungerar det inte att byta hane, är det oftast en för liten grupp. Då får man skaffa fler djur.
Generellt verkar det som om rovcikliderna och planktonätarna är lite svårare att få att leka än cikliderna med mer standardutseende för viktoriaciklider. Tänk också på att inte ha engelsk sjösten i akvariet, detta eftersom honor då tar upp en massa sten i munnen när de leker. Detta kan leda till misslyckade lekar. Honorna verkar bara gå på formen på stenen, för kantig sten hittar man aldrig i munnen. Det bästa underlaget är sand, då kan honorna sila ut sanden genom gälarna efter att de har plockat upp rommen i munnen. Honorna går sedan och munruvar 12-21 dagar beroende på art och temperatur. Vissa arters honor får speciell färg och streck genom ögonen likt hanar när de vaktar utsläppta yngel. Ynglen matar jag sedan med artemia, räkmix och flingfoder. Tillväxttakten hos de olika arterna varierar, men jämför man med mbunas växer de flesta långsammare i början, för att sedan vid 4-5 centimeter växa fortare än mbunas.
Hur får man fin färg på sina fiskar?
Först och främst ska man se till att fisken trivs och får ordentligt med bra mat. Har man flera hanar får man också bättre färg än med bara enstaka fiskar. Inför lek blir det extra krut i hanarnas färger två-tre dagar innan. De flesta bilder jag tagit är tagna i samband med lek.
Viktoriaciklider går från fullt utfärgad till likblek på någon sekund. Har sett exempel där lekande hanar fullt utfärgade går till attack mot en större fisk. Halvvägs fram upptäcker hanen att den andra fisken är bra mycket större, då tappar den all färg och vänder tillbaka. Detta ser lite komiskt ut. Vissa arter kan få ett helt annat mönster när de känner sig hotade, en art med längsgående ränder kan bli tvärrandig vid hot. Detta kan göra det svårt att artbestämma skrämd fisk.
En OB-färgad hane av Haplochromis chromogynos. Foto: Patrick Eriksson
Haplochromis chilotes, även kallad viktoriatjockläpp. Foto: Michael Persson
Astatoreochromis alluaudi lever av snäckor som den krossar. Den finns också utplanterad som snäckbekämpare i många afrikanska vattendrag. Foto: Albin Ekenberg
En vackert färgad Paralabidochromis sp. ’rock kribensis’, Makobe Island. Foto: Josefin Borglin
Mina favoriter
Självklart växlar favoriten för stunden men två arter som alltid ligger högt upp är Haplochromis sp. ’ruby green’ för att den får så extremt vackra färger när den leker, och Haplochromis sp. ’matumbi hunter’ eftersom den har väldigt många olika spännande beteenden. Det är aldrig tråkigt att studera den.
Tuffhetsskala
Jag skulle vilja dela in viktoriaciklider i fyra olika tuffhetsgrader tuff, medel, lugn och sist de som är lugna förutom när de leker då de blir mycket tuffa. Det funkar oftast inte bra att blanda tuff fisk med lite vekare men ibland fungerar även det utmärkt. Jag skulle vilja dela in dem jag har erfarenhet av vuxna individer så här:
Tuffa: Astatoreochromis alluaudi, Astatotilapia latifasciata, Astatotilapia sp. ’red tail’, Haplochromis sp. ’matumbi hunter’, Mbipia lutea, Neochromis nigricans, Pundamilia nyererei, Pundamilia sp. ’red head’.
Medel: Astatotilapia nubila, Haplochromis melanopterus, Haplochromis sp. ’all red’, Haplochromis sp. ’flameback’, Haplochromis sp. ’migori river’, Haplochromis sp. ’salmon’, Lithochromis rubripinnis, Lithochromis xanthopteryx, Pundamilia sp. ’crimson tide’.
Lugna: Haplochromis piceatus, Haplochromis sp. ’red back scraper’, Haplochromis sp. ’kenya gold’, Haplochromis sp. ’red piebald’, Haplochromis sp. ’ruby green’, Haplochromis sp. ’tipped blue’, Haplochromis thereuterion, Labrochromis ishmaeli, Lipochromis sp. ’parvidens red’, Lithochromis rufus, Paralabidochromis sp. ’rock kribensis’, Platytaeniodus degeni, Pseudocrenilabrus multicolor victoriae, Pundamilia macrocephala.
Lugna, men tuffa vid lek: Haplochromis chilotes, Haplochromis sp. ’orange rock hunter’.
Denna frivatenlevande zooplanktonätare heter Haplochromis thereuterion. Foto: Josefin Borglin
Här ses en Haplochromis sp. ’matumbi hunter’ som vaktar sina yngel. Foto: Patrick Eriksson
Pundamilia sp ’crimson tide’, hamnar i mitten av tuffhetsskalan. Foto: Michael Persson
Yngelrövare
Tänk på att släktet Lipochromis stjäl ägg och yngel från munruvande honor av andra arter. Mest har jag kunnat studera det hos Haplochromis sp. ’matumbi hunter’. Beteendet förekommer bara i större grupper. I en grupp på fem fiskar förekommer det inte alls men i en grupp på femton individer har jag bara sett en lyckad munruvning av en annan art. Oftast stjäl de äggen runt dag 3-5. Vet inte riktigt hur det fungerar i detalj, men släpper man ner en hona som munruvar till en grupp händer det inget omedelbart. Men ’matumbi hunter’ går alltid runt och testar varandra och andra fiskar med hotbeteende.
När en munruvande hona möter en ’matumbi hunter’ som hotar den viker honan undan. Så fort honan gör detta vet plötsligt hela flocken att den honan har yngel i munnen, då jagar de henne och attackerar henne i grupp mot huvudet tills hon spottar ut ynglen. Dock ska det tilläggas att ’matumbi hunter’ inte tömmer honor när de själva håller på och leker. Har man en grupp ’matumbi hunter’ leker alla honor nästan samtidigt.
Varför viktoriaciklider
För min del som alltid varit intresserad av utrotningshotade djur, var det en självklarhet att skaffa viktoriaciklider när jag fick höra att man kunde köpa dem hos Nols Ciklidhobby. Jag trodde då att det endast fanns några få arter. Men nu har jag fått reda på att det finns betydligt fler. Man räknar med att det har funnits minst lika många ciklidarter i Viktoriasjön som i Malawisjön. Hur många som finns kvar är okänt, men jag har sett siffror på att man tror att åtminstone 200-300 arter är utrotade i naturen.
Själv har jag två arter som anses vara utrotade i naturen, nämligen Labrochromis ishmaeli och Platytaeniodus degeni. Av de arter jag håller anses bara Astatoreochromis alluaudi, Astatotilapia nubila, Neochromis nigricans, Neochromis rufocaudalis, Pseudocrenilabrus multicolor victoriae och Pundamilia pundamilia ha livskraftiga bestånd i och omkring Viktoriasjön. Varför inte då hjälpa till att bevara dessa enormt vackra fiskar åt eftervärlden som en påminnelse om en av tidernas största ekologiska katastrofer. För att se viktoriaciklider där hanen konstant uppvaktar honan genom att ”dansa” för henne är läckert. Utplantering är knappast aktuellt på grund av att fisken anpassat sig till akvarium. Sjön ser också helt annorlunda ut nu än när de fångades.
Efterlysning
Till sist vill jag efterlysa en art om den finns kvar någonstans i Sverige eller Norden. Astatotilapia barbarae fanns i Sverige för cirka fem år sedan, men har ingen kvar denna art är den med stor sannolikhet utdöd, eftersom den endast exporterades till Sverige och Norden. Kontakta mig gärna om du har upplysningar om denna art.
Har du något annat du undrar över eller skulle vilja komma på besök och titta på mina fiskar, är du välkommen att kontakta mig.
Platytaeniodus dageni, en av de arter som idag anses vara utrotad i naturen. Foto: Josefin Borglin
En Haplochromis sp. ’orange rock hunter’, dessa är glupska fiskätare. Foto: Albin Ekenberg
Denna lilla ciklid heter Pseudocrenilabrus multicolor victoriae och lever i mindre vattendrag runt Viktoriasjön. Foto: Albin Ekenberg
Arter jag håller
Viktoriasjön
Astatoreochromis alluaudi*
Astatotilapia nubila*
Astatotilapia sp. ’red tail’
Haplochromis chilotes, Ruti Island
Haplochromis chilotes, Zue Island
Haplochromis melanopterus, Makobe Island
Haplochromis piceatus
Haplochromis pyrrhocephalus
Haplochromis sp. ’broken bar’
Haplochromis sp. ’fire red’, Uganda
Haplochromis sp. ’flameback’
Haplochromis sp. ’kenya gold’
Haplochromis sp. ’matumbi hunter’
Haplochromis sp. ’orange rock hunter’
Haplochromis sp. ’red back scraper’
Haplochromis sp. ’salmon’
Haplochromis sp. ’tipped blue’
Haplochromis thereuterion
Labrochromis ishmaeli
Lithochromis rubripinnis, Python Island
Lithochromis xanthopteryx
Mbipia lutea, Makobe Island
Mbipia mbipia, Makobe Island
Neochromis nigricans, Entebbe
Neochromis omnicaeruleus, Makobe island
Neochromis rufocaudalis, Saa Nane Island
Paralabidochromis sp. ’rock kribensis’, Makobe Island
Paralabidochromis sp. ’rock kribensis’, Uganda (troligtvis ”uganda yellow”)
Platytaeniodus degeni
Ptyochromis sauvagei
Ptyochromis xenognathus
Pundamilia macrocephala, Python Island
Pundamilia azurea, Ruti Island
Pundamilia pundamilia, Python Island
Pundamilia nyererei, Makobe Island
Pundamilia nyererei, Ruti Island
Pundamilia sp. ’crimson tide’
Pundamilia sp. ’red flank’
Pundamilia sp. ’red head’, Zue Island
Pundamilia sp. ’zebra senga’
*Dessa arter finns inte bara i Victoriasjön utan även i omkringliggande floder och i Kyogasjön.
Kyogasjön, Nawampasasjön och Viktorianilen
Astatotilapia latifasciata
Haplochromis sp. ’all red’
Haplochromis sp. ’red piebald’
Haplochromis sp. ’ruby green’
Haplochromis sp. ’silver stilletto’
Lipochromis sp. ’parvidens red’
Pyxichromis orthostoma
Nyamusingiresjön
Haplochromis sp. ’nyamu’
Floder och vattendrag runt Viktoriasjön
Haplochromis sp. ’migori river’
Pseudocrenilabrus multicolor victoriae
På väg in
Pundamilia igneopinnis, Igombe Island