Skitciklid, eller Afrikas röda guld?

Metriaclima estherae (Konings 1995)

Artikel av Michael Persson

Metriaclima estherae hane. Foto: Michael Persson

Det finns några ciklider som jag aldrig skulle kunna tänka mig att vara utan i mina akvarier. Till dem hör definitivt rödzebran eller Metriaclima estherae som den egentligen heter. Den har haft en given plats i mina akvarier ända sedan jag började med malawiciklider.

Det som jag uppskattar hos denna ciklid är att den är relativt fredlig, men framför allt att det är honan som är vackrast färgad. Ett akvarium med en grupp på 2-3 hanar och 10-15 honor av rödzebra tycker jag är en otroligt vacker syn. Det är så nära saltvattensfiskarnas färger man kan komma, men samtidigt med ciklidernas intressanta beteenden.

Redan i början av 70-talet exporterades de första exemplaren av vad man då trodde var en lokal färgvariant av Metriaclima zebra (då Pseudotropheus). Det var exportören Richard Furzer som fångade dessa rödfärgade zebror vid Minos Reef cirka 20 kilometer söder om sin fångststation vid Metangula i Moçambique. De första exporterna hamnade i Tyskland där den fick handelsnamnet ”roter zebra”.

Ryktet om den nya röda zebran spred sig snabbt, och det blev på kort tid en mycket populär ciklid inom akvariehobbyn. Första gången den dök upp i Sverige var 1973. Kort därefter utbröt inbördeskrig i Moçambique och 1974 upphörde all export av ciklider från landet.

Esther Grant

Det skulle sedan dröja 20 år innan inbördeskriget i Moçambique upphörde och export av rödzebran åter blev möjlig. Efter kriget hade ett stort antal flyktingar hamnat på Likoma-ön som trots sin närhet till Moçambiques kust tillhör Malawi. Ciklidexportören Stuart Grant ställde några av sina båtar till förfogande för att flyktingarna skulle kunna återvända hem igen, hans fru Esther organiserade transporterna.

Dessa insatser var säkert till stor hjälp när Stuart Grant senare som enda exportör fick tillstånd för fångst av ciklider i Moçambique. När Ad Konings 1995 gjorde den vetenskapliga beskrivningen av rödzebran gav han den artnamnet estherae, för att hedra Esthers insatser som åter hade gjort arten tillgänglig för hobbyn.

Utbredning

Arten förekommer vid ett flertal lokaler utmed Malawisjöns östra kust i Moçambique. Den nordligaste populationen som hittats vid Metangula behöver inte vara en naturlig lokal eftersom det var här Richard Furzer hade sin fångststation. Det beståndet kan därför vara rymlingar därifrån som har etablerat sig på platsen.

Söderut har den hittats vid platser som Chilucha Reef, Minos Reef, Meluluca, Nkhungu Reef, Mponda samt i Malawi vid Gome och Masinje. På den 55 kilometer långa sträckan mellan Nkhungu och Mponda saknas arten helt. Där förekommer istället en närstående ännu obeskriven art som kallas, M. sp. ”estherae blueface”, detta kan också röra sig om en geografisk variant av M. estherae. Den orangeröda varianten som förekommer i handeln och kallas för rödzebra kommer från Minos Reef.

Färgformer

Trots sitt handelsnamn så är normalfärgen för M. estherae inte röd utan ljusblå för hanen och gråbeige för honan. Vid Minos Reef är den överlägset vanligaste färgformen för honor den O (orange)-färgade som utgör cirka 80 % av beståndet (Deproost, 2004). Dessutom är andelen OB (orange blotched)-färgade honor stor vid revet. Det förekommer olika uppgifter om hurvida det finns honor av den vanliga gråbeige färgformen vid Minos Reef. Helt säkert är i alla fall att om det gör det så är de mycket sällsynta. Vid de andra lokalerna i rödzebrans utbredningsområde är den normala brun-beige färgen dominerande hos honorna.

När det gäller hanarnas färgformer så sa Ad Konings så här under ett föredrag vid en ciklidstäma för några år sedan; -”Blå är den normala färgen på hanar. M/C-färgade (OB-hanar) är extremt ovanliga och jag har själv bara sett dem vid ett par tillfällen i naturen. Exportören Stuart Grant har bara exporterat två exemplar av denna färgform. O-formen hos hanar som uppkommit bland odlade exemplar, och som idag är den vanligaste varianten i handeln, har jag aldrig sett i naturen.”

I boken ”Malawiciklider i sin naturliga miljö”, 3:e utgåvan (Konings, 2001) säger han också att orsaken till att man inte har observerat O-formen hos hanar vid Minos Reef kan vara att det är svårt att urskilja den bland tusentals orangeröda honor. Senare har Ad också bekräftat att det finns O-färgade hanar vid Minos Reef.

Två rödzebrahanar gör upp om rangordningen i ett av mina akvarier. Foto: Michael Persson

O-färgade hanar

När exporten av vildfångade rödzebror upphörde så var den enda möjligheten för att behålla arten inom hobbyn att odla den. Eftersom de O-färgade hanarna blev populärare och därmed mer lättsålda än de blå, så valde många odlare att odla på individer som gav kullar med en hög andel O-färgade hanar. Till slut hade denna gen blivit så stark i den odlade akvariestammen att det blev ovanligt med blå hanar. När sedan exporten kom ingång igen fick man åter in normalfärgade blå hanar till akvariestammen.

Många menar att honor efter O-färgade hanar har intensivare orangeröd färg än honor efter normalfärgade hanar. Det spekuleras i om O-formen hos hanar kan vara ett resultat av korsning med den närstående arten Metriaclima nkhunguensis. Det kan ha skett ofrivilligt eftersom de första exporterna av rödzebra också innehöll ett antal M. nkhunguensis, utan att man då kände till att det rörde sig om olika arter.

Likhet med andra arter

Blå hanar av M. estherae uppvisar stora likheter med den blå formen av Metriaclima callainos som också kallas för ’cobolt zebra’. Den tydligaste skillnaden mellan dessa båda arter är att M. estherae har tjockare läppar och en käkkonstuktion som gör att den inte kan stänga munnen helt, vilket innebär att tänderna alltid är synliga.

När Ad Konings samlade in ett antal exemplar av rödzebran som skulle ligga till grund för den vetenskapliga beskrivningen av arten följde det också med ett antal blå honor. Det har senare visat sig att detta var honor av en annan art, nämnligen M. nkhunguensis.

Denna art är mycket lik hanar av M. estherae som skiljer sig från M. sp. ”blue reef” genom fler och distinktare gula prickar i den bakre delen av ryggfenan, samt en tydligt bredare mun. Givetvis ska man på grund av korsningsrisken inte hålla M. estherae i akvarium tillsammans med andra liknande arter, vilket innefattar alla arter från ”zebra-komplexet”.

Metriaclima nkhunguensis

Hos denna närstående art som förekommer vid Minos Reef och Nkungu Reef är både honor och hanar blå. Eftersom den förekommer på just de platser där O eller OB är de dominerande eller enda färgformerna för rödzebrans honor, kan den vara en bidragande orsak till att de normfärgade gråbeige honorna har försvunnit vid dessa båda populationerna (Konings 1995a). Det kan ha skett genom att rödzebrans hanar har uppvaktat de honor som de lättast känner igen, och därför har de gråbeige honorna försvunnit efterhand.

Något annat som är intressant vid dessa båda platser är att de båda arternas hanar accepterar varandra inom sina revir trots att den enda synbara skillnaderna är att rödzebran har bredare mun och fler gula prickar i ryggfenan. Känner de igen varandra på prickarna i ryggfenan? Hos nordligare populationer av rödzebran saknas dessa gula prickar i ryggfenan. Eftersom unga och icke dominanta hanar av rödzebran oftast också saknar prickarna i ryggfenan, och ändå jagas bort från dominanta hanars revir måste det finnas andra signaler som de känner igen varandra på.

Foder

Man hör ofta det felaktiga påståendet att rödzebran på grund av inavel skulle ha tappat sin röda färg och istället blivit blekgul. Den absolut vanligaste orsaken till att man ser blekgula rödzebror beror istället på att de får fel foder. Med ett bra foder återfår de på kort tid sin orangeröda färg igen. Kjell Fohrman som tog fram ursprungsreceptet till räkmix, gjorde i samband med att han tog fram detta recept ett försök med rödzebror som gavs olika typer av foder (Fohrman, 1992). Försöket visade tydligt att de fiskar som fått räkmix uppvisade klart rödare färg än de som fått flingfoder och pellets. Orsaken till skillnaden är att räkmixen är rik på karotenoider som finns i både räkskalen och spirulina-algen.

Räkmixen har idag blivit något av ett standardfoder för oss som sysslar med afrikanska ciklider. Till min räkmix brukar jag använda en större del räkskal än standardreceptet, dels av ren snålhet (varför ge fiskarna goda räkor när man kan äta dem själv) men också för att det märkbart förstärker ciklidernas röda färger. Nackdelen med spirulina är att det kan ge svarta pigmetfläckar på fiskarna om det överdoseras.

Idag använder många istället foder berikat med Astaxanthin för att förstärka den röda färgen, det ger inte samma biverkningar som spirulina vid överdosering. Räkmixen är ett utmärkt foder med tanke på att den naturliga födan huvudsakligen består av sk aufwuchs. Det är den algmatta som växer på stenar och klippor och som också innehåller en hel del små kräftdjur och vatteninsekter. Vid riklig tillgång på plankton formerar rödzebran ibland stora stim som äter plankton i öppna vatten.

Belysning

En viktig faktor för att framhäva färger på ciklider är belysningen. I akvarieaffärer använder man ofta enbart lysrör av ”grolux”-typ (ultraviolett) i akvarier med rödzebra eftersom det förstärker den röda färgen kraftigt. Ljuset av dessa lysrör ser mycket onaturligt ut och är inget att rekommendera för sällskapsakvariet hemma. I kombination med andra lysrör kan det däremot fungera riktigt bra. En kombination som jag tycker fungerar ypperligt i akvarier med rödzebra och andra malawiciklider är ”grolux” tillsammans med ”aquastar”, båda från tillverkaren Sylvania.

Det finns en uppsjö av speciallysrör på marknaden idag som ger ett liknade ljus. Eftersom jag har hittat en kombination som jag är nöjd med har jag inte använt så många andra lysrör och har därför inte så stor erfarenhet av dem.

Mina erfarenheter

Mina första rödzebror införskaffades någon gång under mitten av 80-talet, alltså under den period som det bara gick att få tag på akvarieodlade exemplar. Gruppen som köptes i Stoby akvarieaffär bestod av ett dussintal O-färgade honor och två blå hanar. Efter att ha dragit upp några kullar kunde jag konstatera att andelen blå hanar var större än O-färgade bland avkomman. Fördelningen var uppskattningsvis omkring 80 % blå och 20 % O-färgade hanar. Den höga andelen blå hanar var glädjande eftersom jag föredrar normalformen. Med denna grupp som utgångsmaterial fortsatte jag sedan att odla under flera år. Alla O-färgade hanar som dök upp rensades bort och med tiden blev de allt ovanligare.

Efter att det åter har börjat dyka upp vildfångade rödzebror på marknaden har jag vid flera tillfällen kompletterat gruppen med blå hanar i första generationen efter vildfångat (f1). På senare år har det tyvärr börjat dyka upp fler och fler O-färgade hanar i kullarna igen, vilket jag inte har någon riktigt bra förklaring till. Troligtvis kommer jag att börja om från början igen med en helt ny grupp.

I akvarium

Rödzebran tillhör en av de allra fredligaste arterna i mbuna-gruppen och kan hållas i relativt små akvarier. Minsta akvariestorlek anser jag vara från omkring 250 liter, men det får gärna vara betydligt större eftersom jag tycker att den kommer bäst till sin rätt när den hålls i en större grupp med många honor. Könsfördelningen bör vara minst 2-3 honor per hane, men med tanke på att det är honan som är vackrast färgad så är det ju ingen nackdel med fler honor.

Akvariet bör vara inrett så att det finns gott om gömställen för honor och yngel. Eftersom den uppskattar att kunna gräva bör man använda sand som bottenmaterial, gärna med lite olika fraktioner av grus/stenar inblandat för att det ska se lite mer naturligt ut. Det brukar fungera bra med växter om de bara är väl förankrade, M. estherae visar sällan eller aldrig intresse för att äta växter men gräver en hel del.

Lek

Precis som övriga arter i mbuna-gruppen är det med rätt förutsättningar en lekvillig ciklid. Bra förutsättningar ger man genom att använda bra foder och vatten med ett stabilt pH på omkring 8, god filtrering och 30 % vattenbyte med 1-2 veckors intervall. Det är lätt att överutfodra mbunas, särskilt när de hålls tillsammans med andra lugnare ciklider. Oavsett hur mycket foder man ger dem ser de alltid utsvultna ut och kastar sig mot matningsstället så fort någon närmar sig akvariet. När de får för mycket foder minskar både förmågan och intresset för att leka. Man bör också vara försiktig med att ge dem proteinrikt foder. Jag matar mina en gång om dagen men hoppar helt över 1-2 dagar per vecka. De får nästan uteslutande hemmagjord räkmix.

Leken sker på vanligt munruvarvis, oftast i en grävd grop intill något fast föremål som en sten eller akvariebakgrund. Honan ruvar normalt mellan 21 och 25 dygn, känner hon sig otrygg och inte hittar något bra ställe att släppa ynglen vid kan hon behålla dem betydligt längre än så. Finns det tillräckligt med gömställen kan man låta honan gå kvar och släppa ynglen i sällskapsakvariet. Förvånansvärt många yngel brukar klara sig eftersom de är snabba och skickliga på att undkomma faror. Vill man ta hand om en kull flyttar man över honan i ett eget akvarium efter omkring 15-18 dagars ruvning. Normal kullstorlek är mellan 20 och 40 yngel men kan variera kraftigt beroende på honans storlek och kondition.

Den färgmässiga skillnaden mellan normalfärgade (blå) hanar och O-färgade honor syns redan hos nykläckta yngel. Foto: Michael Persson

Könsskillnader

Så länge det rör sig om den vanligaste färgformen från Minos Reef med blå hanar och orangeröda honor är det givetvis lätt att se skillnad mellan könen. Denna färgmässiga skillnad finns redan hos nyspottade yngel, där hanar är gråbruna och honor gula. O-färgade hanar blir fullt utfärgade i lekdräkt nästan helt vita och skiljs därför också lätt från honor. Underkuvade och unga O-färgade hanar är svårare att skilja från de orangeröda honorna. Vill man vara helt säker måste man ta upp dem och jämföra könsöppningarna.

Andra tecken som kan vara till hjälp är äggfläckar och prickar i slutet av ryggfenan som i regel är fler och större hos hanar. Man brukar också kunna se mer blått i bukfenor och analfena hos hanar.

Skitciklid?

När man pratar med akvarister som sysslar med malawiciklider kan man ofta ana ett visst förakt i rösten när de nämner rödzebran. Hos odlare är det inte ovanligt att man hittar akvariet med rödzebror undanskymt i ett hörn eller gömt i någon liten skrubb. Det är precis som man skäms för dem och därför hamnar de undanskymda i lokalens ”skamvrå”. Om man frågar odlaren om rödzebrorna kan man ofta få svar som; -”jag har länge tänkt att göra mig av med dem men det har inte blivit av ännu”. Varför är det så?

Visserligen är det ingen större utmaning att hålla denna ciklid i akvarium men å andra sidan så är den vacker, anspråkslös och lättodlad. Det borde väl vara positiva egenskaper oavsett om man är nybörjare på ciklider eller mer erfaren? Jag tycker i varje fall inte att det är negativt, och den fungerar utmärkt som komplement till de flesta andra arterna i ett sällskapsakvarium med malawiciklider.

Drömmen om Afrikas röda guld

När jag under hösten 2000 besökte Stuart och Esther Grant (se artikelserie i Ciklidbladet 2002) bjöds vi en kväll på visning av videofilmer. En av filmerna som visades var från en resa de hade gjort till en bas för turistverksamhet och ciklidfångst som var under uppbyggnad i Moçambique. Under resan hade även Minos Reef besökts. Esther och Stuart var lyriska när de berättade om denna plats där vattnet var fullt av röda fiskar.

Denna bild har sedan dess etsat sig fast på mina näthinnor och jag hoppas att någon gång få möjlighet att resa till Minos Reef för att på plats få uppleva Afrikas röda guld!

Tack till Tor Kreutzman och Mikael Westerlund som hjälpt till med att ordna fram beskrivningen av Pseudotropheus estherae. Jag vill också tacka Kjell Fohrman som tagit sig tid att läsa igenom artikeln och lämna synpunkter.