Fossorochromis rostratus
Artikel av Roger Häggström
Det hela började för några år sedan i samband med ett styrelsemöte hemma hos Nordiska Ciklidsällskapets sekreterare Carl-Axel Peterson i Stockholm. I vanlig ordning övernattade jag hemma hos Calle innan jag skulle ta flyget tillbaka till Norrland. Men innan jag åkte packade vi ned fem yngel av Fossorochromis rostratus i en plastpåse som jag tog med mig hem.
Alltsedan min resa till Malawi 1990 hade jag varit sugen på att pröva på denna stora rovfisk. Jag kommer aldrig att glömma de otroligt vackra och enormt stora rostratus-hanarna som jag såg vid flera tillfällen vid stranden Chembe Beach i Cape Maclear. Oftast simmade en ensam utfärgad hane förbi med två-tre stora honor i släptåg. De fiskar jag såg var säkert runt 30 centimeter, men under vattnet fick man intrycket att de var mycket större än så. Den utfärgande hanen var otroligt vacker med sin blåsvarta grundfärg och sitt silverskimmer. De var alltid skygga och simmade snabbt undan när man försökte närma sig dem.
På grunt vatten längs stränderna gick också stora gäng med halvvuxna fiskar, cirka 50 stycken i flocken. De var lätta att känna igen tack vare de karakteristiska fläckarna på kroppssidorna. Fläckarna finns även hos mycket små yngel. I dessa stim fanns inga utfärgade hanar, men även om alla såg ut som honor fanns det nog outfärgade hanar med i flocken också. De flyttade sig tillsammans och grävde i bottensanden med sina stora munnar och silade fram allt ätbart i form av insektslarver och små kräftdjur innan gruset spottades ut igen.
Rostratusen gräver djupare i bottensubstratet än de flesta andra sandbiotoplevande ciklider. Ibland kan man se Cyrtocara moorii eller Protomelas annectens följa efter den för att leta mat i de färska groparna, precis som de brukar göra med den verkliga grävskopan i sammanhanget; Taeniolethrinops praeorbitalis.
Det här är en vanlig fisk i hela Malawisjön. Arten förekommer även i Malombesjön. Inga färgvarianter är kända. Enligt litteraturen leker de tidigt på morgonen på en tillfällig plats. Hanen gör ingen lekgrop och leken sker direkt på sanden.
Fossorochromis rostratus, utfärgande hanar är otroligt vackra med sin blåsvarta grundfärg och sitt silverskimmer.
Foto: Christian Alfredsson
Mina yngel
Mina yngel trivdes bra. De åt och växte. Sedan växte de och åt lite till. När de blivit 10 centimeter var det dags att släppa ned dem i det stora akvariet på 1200 liter. Det visade sig snart att jag hade tur med könsfördelningen, det var två hanar och tre honor. De bägge hanarna började sakta men säkert att färga ut.
I akvariet hade jag (och har) fullvuxna mbunas. Att hålla halvvuxna Fossorochromis rostratus tillsammans med mbunas går alldeles utmärkt, i alla fall till att börja med. De är relativt tuffa haplisar som inte blir mobbade och som tar för sig vid matdags.
Eftersom de är så alerta vid matningen kan man mata rostratusarna så att de blir mätta utan att alla mbunas ser ut som fotbollar av övergödning. Annars ett klassiskt dilemma när man blandar algätare och rovfiskar i ett och samma akvarium. Problemen började visa sig när fiskarna växte till 15 centimeter och större. De har så stora gap att en liten mbuna gärna ”fastnar i munnen” av misstag när rostratusen hugger efter samma matbit som mbunan. Jag tror dock inte att rostratusen medvetet jagar och äter upp fiskar i akvariet.
Under årens lopp har jag säkert räddat 4-5 mbunas från att kvävas i gapet på en rostratus, ungefär lika många har nog hamnat i rostratusmagarna. Det är lika besvärligt varje gång. Det är bara att ta fram håven och fånga upp rostratusen. Är det en stor mbuna är det lite lättare, eftersom rostratusen blir groggy av syrebristen då den nästan inte kan andas. Sedan måste man bända upp gapet och försöka trixa fram offret, vilket inte alltid är så lätt eftersom offrets ryggfensstrålar fastnar i gommen på rostratusen. Alla som försökt dra fram en abborre ur gapet på en gädda vet vad jag pratar om… Som alltid när man hanterar fisk med händerna är det viktigt att man, innan man tar i fisken, doppar händerna i vatten så man undviker att skada slemskiktet på fiskarnas skinn. Efter någon minut brukar jag i alla fall lyckas och sedan släpps båda fiskarna tillbaka i akvariet. Alla fiskar som jag ”opererat” på detta har klarat sig bra.
Maktkamp
Bara en av de två hanarna var helt utfärgad. Den utfärgade hanen var klart irriterad på den andre hanen, men det gick i alla fall relativt fredligt till. Bara enstaka jakter i samband med matning och förberedelse till lek. Jag har sett tendenser till lek, men jag har aldrig fått fram några yngel. Akvariet är för tufft för att rostratus-hanen skall kunnaleka av sin hona.
Efter en tid (ett år eller så) började den andra hanen mopsa upp sig. Den hade då, i smyg, vuxit sig något större än den utfärgade hanen. Under en månads tid var det maktkamp med häftiga slagsmål mellan kombattanterna av och till. Det var en mäktig syn att se de båda hanarna dra på för fullt och bita tag i varandras käftar så det smällde i täckglaset!
Den förste hanen vann till att börja med, men slutet blev det oundvikliga; den större hanen knäckte den mindre och bet ihjäl honom. Allt skedde över en dag och när jag kom hem från jobbet var det bara att fiska upp liket av den abdikerade kungen. Kvar fanns nu en hane och tre honor.
Bartoni-episoden
I det stora akvariet släppte jag ned en stor och ensam ’Cichlasoma’ bartoni-hane som jag fått med mig från Mexiko i brist på annan plats. Det visade sig vara ett misstag. Bartoni är en ganska elak fisk och hanen började snart, i brist på annan sysselsättning, mobba de övriga fiskarna i akvariet. Rostratusarna var de fiskar som mest liknande bartonin och också de som fick mest stryk.
Under det halvår som följde dog två av rostratushonorna under mystiska omständigheter, antagligen på grund av bartonin. Måttet rågades när min fina ”Marmelade Cat” zebra hane började slåss med bartonihanen och fick sitt ena öga sönderbitet! Domen blev snabb men rättvis; omedelbar avrättning av bartonin. Bartonihanen slåss numera med min ”Marmelade Cat” zebra i fiskhimmelen. Kvar finns, efter ca två års tid, ett enda par av mina Fossorochromis rostratus. Hanen är rätt elak med sin hona och jagar henne runt akvariet med jämna mellanrum.
Riktigt stora ”haplisar” fungerar inte bra tillsammans med mbunas just beroende på sin storlek. De är så stora och tröga och tar så stor plats att de börjar få svårt att ”hänga med” i mbunas tempo. Detta skedde med mina rostratusar när de nått en längd av ca 20 centimeter, hanen är några cm större än honan. De får oftast hålla sig nära ytan för att få vara ifred.
Jag har lite dåligt samvete för att rostratusarna inte fått det utrymme och den skötsel som den egentligen borde ha fått i mina akvarium. Aptiten är det dock inget fel på. Säkert hälften av all mat som jag utfodrar fiskarna med hamnar i gapet på rostratusarna.
Fossorochromis rostratus. Foto: Michael Persson
Avslutning
Som slutord kan jag väl säga att detta är en enormt vacker fisk. Inte många fiskar slår en fullt utfärgad Fossorochromis rostratus hane när det gäller färger. Det är också en mycket storvuxen rovfisk som inte passar i akvarium mindre än 1000 liter. Helst skall akvariet vara ännu större för vuxna fiskar. Man bör hålla den tillsammans med andra ”haplisar”, den klarar inte riktigt av stressen i en mbuna burk. Detta gäller speciellt om man vill få lek av den.
I övrigt är det en robust fisk som sällan blir sjuk. Den är dock lite skygg i sitt beteende och kan vara lättskrämd och drabbas av panik vid till exempel vattenbyten. Det händer att den dyker ned och gömmer sig i bottengruset om den blir skrämd. Ibland kan den dyka upp på andra sidan efter en simtur i bottengruset tvärs över akvariet! De är rätt svåra att fota också. Den vackert utfärgade hanen tappar färgen nästan helt och hållet så fort den får syn på kameran.