Xenotilapia sp. 'papilio sunflower'
Xenotilapia sp. ’papilio sunflower’ vid Chituta Bay.
Foto: Ad Konings
Snabbfakta
Grupp: Tanganyikaciklider – Ectodini-gruppen
Max Storlek: 9 cm
Minsta akvarievolym: 200 liter
Temperatur: 23 –
26 °C
pH: 7.7 –
9.2
Handelsnamn och synonymer
Xenotilapia sp. ’papilio sunflower’ är ett provisoriskt namn som används i väntan på att arten beskrivs vetenskapligt.
Vad namnet betyder
Xenotilapia är sammansatt av grekiskans ”xeno” (ovanlig eller främmande), och ”tilapia” som är en latinisering av ”thaipe” som är ett afrikanskt ord för fisk.
Handelsnamnet ’papilio sunflower’ refererar till artens likhet med Xenotilapia papilio och dess gula färg som påminner om en solros.
Utbredning
Arten förekommer i Tanganyikasjöns sydöstra del mellan Chituta i Zambia och Mpimbwe i Tanzania, samt vid Cape Chaitika i Tanzania.
Storlek och utseende
Hanar av Xenotilapia sp. ’papilio sunflower’ blir upp till cirka 9 cm, medan honorna är något mindre. Den har en slank kroppsform med tydlig gul färg på bukfenorna. Både hanar och honor har liknande kroppsform och färg, men små skillnader kan förekomma beroende på ålder och population. Ryggfenans mönster skiljer sig åt mellan de geografiskt åtskilda populationerna. Två olika geografiska varianter är kända: en helgul variant som finns runt Chituta och en variant med en eller flera mörka fläckar med vit kant på ryggfenan, lokaliserad mellan Isanga och Cape Mpimbwe. Populationen vid Cape Chaitika liknar de sydliga populationerna i Tanzania.
Artens gula bukfenor särskiljer den från Xenotilapia papilio som har svarta fläckar på bukfenorna och Xenotilapia sp. ’papilio katete’ som har ljusblå bukfenor.
Foder
I sin naturliga miljö söker den sin föda genom att sila fram ätbart från sediment på klipporna, och födan består huvudsakligen av små ryggradslösa djur, insektslarver och alger. I akvarium bör kosten vara varierad och rik på protein, med exempelvis räkmix innehållande en hög andel räkor och fisk, samt torrfoder anpassat för karnivorer (köttätande fiskar). Frysfoder som cyclops, mysis och artemia är också lämpligt.
Naturlig miljö
Lever i övergångszonen mellan sandbottnar och klippor på djup ner till 45 meter.
Akvarium
Akvariet bör rymma minst 200 liter och ha så stor bottenyta som möjligt. En lämplig inredning består av ett finkornigt bottenmaterial med stora öppna sandytor, avgränsade med enstaka stenformationer för att skapa revir och gömställen.
Lek
Xenotilapia sp. ’papilio sunflower’ är en biparental munruvare. Kullstorleken varierar vanligtvis mellan 8 och 15 yngel, men undantagsvis kan den uppgå till 25 stycken. Leken sker oftast på den övre ytan av en stor sten, där paret försvarar sitt revir. Honan tar hand om ägg och larver de första 9–13 dagarna, innan larverna överförs till hanen. Därefter fortsätter hanen ruvningen fram till det att ynglen är färdiga att släppas efter totalt cirka tre veckor. Efter frisläppandet hjälps båda föräldrarna åt att vakta ynglen under ytterligare ett par veckor och tar in dem i munnen vid fara.
Allmänt
Xenotilapia sp. ’papilio sunflower’ är relativt fredlig mot andra arter så länge de inte påminner om varandra utseendemässigt. Mot andra individer av samma art och andra arter med ett liknande utseende kan den däremot vara väldigt aggressiv, särskilt i samband med lek. Den hålls bäst i små grupper med fler honor än hanar. För att få en fungerande grupp är det lämpligt att börja med en grupp yngel som får växa upp tillsammans. Lämpligt sällskap är lugna och inte alltför aggressiva arter som håller till i den övre delen av akvariet, som Cyprichromis och Paracyprichromis. Arten är känslig för dålig vattenkvalitet, så det är viktigt med regelbundna vattenbyten och bra filtrering.
Det här är en fantastiskt vacker ciklid i lagom storlek med ett intressant lekbeteende.
Xenotilapia sp. ’papilio sunflower’ från Chituta Bay.
Foto: Magdalena Kwolek-Mirek
Xenotilapia sp. ’papilio sunflower’ från Isanga.
Foto: Magdalena Kwolek-Mirek
Xenotilapia sp. ’papilio sunflower’ från Kipili.
Foto: Magdalena Kwolek-Mirek
Xenotilapia sp. ’papilio sunflower’ från Kipili.
Foto: Magdalena Kwolek-Mirek