Bakhållsjägaren från Malawisjön
Artikel av Roger Häggström
Man brukar slentrianmässigt säga att malawiciklider är ointressanta eftersom de inte har något ”intressant beteende” till skillnad från tanganyikacikliderna. Detta tycker jag är en sanning med modifikation. Många så kallade ”haplisar” visar upp mängder av ”intressant beteende”, även i akvariet. För att vara lite elak ifrågasätter jag också vad som är så intressant med att se till exempel petrisar eller tropheusar ta ihjäl varandra…
Vid min resa till Malawisjön 1990 fick jag tillfälle att studera en av mina favoritfiskar, Nimbochromis linni, och dess naturliga jaktbeteende. Jag hade innan resan hållit flera par N. linni i mina akvarier och hade även lyckats få lek av den. Leken resulterade för övrigt i åttio stycken matfriska ”myrslokar” (så kallade i alla fall min arbetskompis Janne Hägglund dem). Därför var det extra roligt för mig att få se min ”gamla bekant” i sin naturliga miljö.
Nimbochromis linni vid Chizumulu Island. Foto: Ad Konings
Fiskfakta
Först lite fakta. Nimbochromis linni är en rätt vanlig fisk som förekommer i hela Malawisjön. Man känner inte till några färgvarianter av den.
Utfärgade hanar får ett grönblått metalliskt skimmer över hela kroppen med en blå övre del av gällocket, men även en helt utfärgad hane förlorar aldrig helt fläckarna. På ryggfenan hos både hanen och honan finns en orange till röd söm, hos den utfärgade hanen återfinns samma färg i nästan hela analfenan (hur röd sömmen och analfenan är beror på om de får färgfoder eller inte).
Det är en mycket stor ”haplis” som kan bli ända upp emot trettio centimeter lång. Därför måste akvariet vara stort, helst större än 500 liter. Trots sin storlek är den inte speciellt aggressiv i akvariet, detta gäller även mellan artfränder. Den bör helst hållas tillsammans med andra fredliga ”haplisar” och Aulonocara.
Honorna brukar vara duktiga på att sköta om sina yngel. Min hona fortsatte att plocka in yngel vid sängdags (när jag släckte ljuset i akvariet) under cirka två veckor sedan de först släpptes ut. Jag lät henne gå kvar ytterligare en tid och såvitt jag vet åt hon inte upp några av ynglen. Ynglen är mycket glupska och växer fort om de får rätt skötsel. Hanarna färgar ut sent när de når en längd av 10-15 centimeter, i alla fall har det varit så i mitt fall. Alla mina 80 linniyngel sålde jag för övrigt alldeles för billigt till Akvarievalvet i Linköping vid en längd av 7-8 centimeter (fick jag det sagt också).
Min berättelse
För att återgå till min berättelse, så var det den allra sista dagen av min vistelse vid Cape MacLear, som jag och Lars Andersson hyrde en dough-out (= urholkad trädstam) för några kwacha och paddlade över till Thumbi-ön. Vi ville ta ett sista dyk innan vi skulle återvända till Sverige. Vid det här laget var vi ganska vana vid att paddla dessa urholkade trästammar, så det dröjde inte länge innan vi passerade ”the aquarium” och drog upp dough-out kanoten på klipporna vid Mitande Rocks; sydöstra spetsen av Västra Thumbi-ön. Vi tog genast på oss våra cyklop och simfötter och begav oss ut på jakt (efter lämpliga kameramotiv). Lars ville gärna se en fläckig Gephyrochromis mento innan vi reste tillbaka till Sverige. Själv var jag på jakt efter Nimbochromis linni.
”Akvariet”
Alldeles intill två klippor fanns ett ”akvarium”, cirka 20 x 10 meter och cirka 1,5 meter djupt, som var delvis avgränsat mot resten av sjön med en ås av klippor och större stenar. Botten av ”akvariet” bestod av kullersten, knytnävsstora och uppåt, med enstaka partier av sand mellan stenarna. På en del platser fanns också ovanligt täta och friska bestånd av den vallisneriaart som växer här och var i sanden mellan stenarna i den steniga biotopen och i övergångszonen. Detta förstärkte intrycket av ett jättelikt akvarium.
Stenarna på botten var täckta av alger, och mbunas av olika typer gick fredligt och betade av dem. De flesta fiskarna var dock inte speciellt färggranna, utan var för det mesta färgade i bruna och mörkblå nyanser.
”The aquarium” kallas ett litet undervattensrev som ligger strax utanför Thumbi West-öns södra del. Foto: Michael Persson
Bakhållsjägaren
Jakttekniken är ganska enkel. Fisken simmar till en plats med mycket sten och springor och trycker den främre delen av kroppen, från bröstfenorna och framåt, mot en lämplig sten. Den långa nosen placeras strategisk intill en lämplig springa. Där ligger den sedan och väntade på att ett intet ont anande yngel ska titta fram. I det läget fäller linnin ut sin stora mun, som öppnas nedåt, och formligen dammsuger upp ynglet i munnen med det undertryck som bildas när munnen öppnas. Det verkade inte spela någon roll åt vilket håll den vände buken, ibland låg den helt på sidan och vid ett tillfälle lade den sig nästan under en sten med buken uppåt! Hela tiden var den dock tätt tryckt mot underlaget, ungefär som en Julidochromis från Tanganyikasjön.
Under de tio minuter som jag observerade fisken låg den sällan kvar mer än cirka femton sekunder på varje plats, innan fisken simmade någon halvmeter till nästa jaktposition. Detta berodde antagligen på att den kände sig jagad av mig och min kamera. Enligt litteraturen brukar den nämligen ligga i flera minuter och vänta på sitt byte. Det stämmer också med mina iakttagelser i akvariet; där har jag flera gånger sett N. linni ligga stilla väldigt länge, som i trans, med buken mot en sten och nosen i ett växtsnår eller över kanten på en skifferplatta. Jag följde fisken 10-15 minuter innan jag till slut började frysa i det 23 grader varma vattnet.
Efter att ha tinat upp i den heta solen några minuter inför nästa dyk, kunde jag inte hitta igen fisken. Jag tror inte att ”min” fisk lyckades hitta något byte under tiden som jag studerade den, jag såg i alla fall aldrig att den högg efter någonting. När både jag och Lars var nöjda med snorkeldyket, var det dags att paddla hemåt. Det kändes lite vemodigt att lämna platsen, kanske var det sista gången man hade förmånen att få dyka i ett akvarium, vem vet…
Referenser
Ad Konings, 1989. Malawi cichlids in their natural habitat. Sid 122-123.
Ad Konings, 1990. Ad Konings book of cichlids and all the other fish in lake Malawi. Sid 170-171.
Dr. Andreas Spreinart, Buntbarsch Jahrbuch 1994, Sid 21-22.